TOM CRUISER

Style of Eye – Homeless - Busy P & Neus Remix

När jag pumpade på treans växel upp för den sista backen hem blev jag omkörd av en lastbil med grus på flaket. Fick massa sand och grus och skit i munnen och kände för en stund inget annat än hat mot livet och lastbilar. Lastbilen stannade och jag hann ikapp den. Runt lastbilen stod en liten folkmassa av ungar som var helt fascinerade, imponerade och allmänt intresserade av den asjävladryga lastbilen.

När jag tittade på de hänförda små barnen började en tanke formuleras i mitt huvud: “tänk vad allt var bättre förr, när smärta var ett skrapsår på knät…” osv. vänta, nej. Jag avbröt mina tankar. Fan vad sämst allt var förr. Man var ju totalt jävla blåst. Hittade man en mask blev man lycklig sen kanske man åt upp den om man kände för det. Man jagade såpbubblor för att man hade inget bättre för sig, ungefär som en standard fredagskväll i Holmsund. Smärta var ett skrapsår på knät, visst, men skrapsår på knät gör ju fortfarande jävligt ont så den kan ju få vara kvar. 

Nu låter jag bitter på livet, men det är tvärtom. Jag är så jävla glad att jag lever, och försöker göra det bästa av alla situationer. Är glad för att jag är frisk osv. Men det jag är mest glad över, det är att jag inte är en blåst liten unge längre, att jag faktiskt hittat något här i livet som är lite intressantare än en röd lastbil med tillhörande flak. Så jag fortsätter cykla, cyklar förbi de hänförda ungarna och tänker

vi ses suckers, jag äger er nästa gång ni busplingar

Menahan Street Band – Make The Road By Walking

Kommentatorsfunktionen är up and running igen!

Jag känner att min kropp sviker mig. Eller kanske är det jag sviker min kropp, jag har inte riktigt listat ut vilket håll det går ännu. 18 år gammal. Man har hört historier om den här tiden av tiden. Historier om fester som pågår till 07.00, galna efterfester och sista ölen klockan 8.30 på morgonbussen hem.

Istället börjar jag tänka på refrängen runt 01.30, längta hem till sängen, längta till söndagsmorgon. Så rätt ofta trött i kroppen, knoppen och i en smula obalanserat alkoholiserat tillstånd brukar jag pinna på hem, käka Bassetts gubblakrits, titta på klockan och känna att det är rätt gött med sängen.

Ibland sviker min kropp mig, ibland sviker jag min kropp, men det är okej för mig.

Snubben som remixat denna låt, Madeon, är sjuka 16 år gammal. Hur fan går det till? Satan vilket underbarn alltså, tusen hattar av.

Deadmau5 – Raise Your Weapon (Madeon Extended Remix)

Det roligaste av allt är att jag fått reda på att stora delar av medlemmarna i arenas fotbollslag till slaget om midgård tror att jag är seriös när jag skriver med stora bokstäver, ca tretton utropstecken och sprider överdrivet taggade budskap i vår grupp på Facebook. Inte nog med att jag är rödhårig, nu är jag oskön också.

Någon som är fet på att koda som vet vad det är som gör att det inte finns svenska bokstäver i “ask”-sektionen som går att se här under?

När man pratar med vuxna och pratar om deras ungdom och om vad de ville bli då skiner många upp. Deras ögon börjar glittra och deras entusiasm manglar på som på anabola. Sen när man frågar vad som hände med drömmarna säger många att det blev bara inte så, eller att i verkligheten fungerar det inte på det viset. Entusiasmen åker fast för doping och det blir dålig stämning.

Jag är inte speciellt rädd för spindlar, jag är visserligen galet rädd för skräckfilmer men min största rädsla, min största rädsla är att om 20 år prata med en pojke och finna mig säga att det blev bara inte så.

Conan O’Briens dokumentär verkar fet som socker, kolla in trailern här:
http://trailers.apple.com/trailers/independent/conanobriencantstop/

Det är många som undrar varför jag målade över min målning på stan idag, efter att ha målat på den 4 timmar i streck. Det var inte någon slags überestetisk installation av alla tings förgänglighet. Det var inte något djupt konstsyfte.

Det enkla svaret är att målningen sög röv, och jag ville inte se den mer.

Så, nu var det gjort

Alltså seriöst,

jag hade mina starka tvivel om kulturfestivalen på midgård. Jag ber om ursäkt för min brist på tro.

Men oj så fel jag hade! Helt stört bra uppstyrt, och en sjuk jävla eloge till de som la ner sin tid på att anordna det. Haha uppfatta mig rätt, jag skiter egentligen i hur mycket pengar barnen i Nepal får, dom såg ju ut att ha det rätt soft ändå. Det jag bryr mig om är att för första gången på tre år känns arenaprogrammet som en helhet. En samlad grupp med laganda.

Och det, det var sjukt grymt att känna som übersentimental tredjeklassare.

Att eleverna i Nepal får det lite fetare kan ju bara ses som en bonus.