TOM CRUISER

Jag är numera en man utan internet. Jag har glömt att informera om detta. Jag är däremot glad, till alla som undrar. Denna glädje ska jag ta tillvara på, och jag är från och med en vecka tillbaka på semester från den här bloggen!

Vi ses om några veckor eller så, hare festligt som satan tills dess!

Tumblr har fuckat upp ordningen på mina senaste inlägg, och ett gammalt har av oklara skäl hamnat högst upp, så skrolla ner en liten bit för att hitta det nya. Förstår inte varför den jävlas med mig, men glad är jag ändå!

Loggbok.

Långtidskompledig dag 9.

Alla som tagit studenten kan intyga att frågorna från omvärlden om framtiden inte direkt är få, inte på något vis. Jag tror jag svarat på frågor om “mina planer inför hösten och resten av livet” för olika människor ganska precis 5349 gånger i skrivande stund. Det är en del av hela grejen, man går ut skolan, kramar sina kompisar, får sina betyg och blir frågad om framtiden.

Vad som är så jävla skönt, tycker jag, är att inte kunna svara på frågor om framtiden. För det är precis nu, just de här dagarna, som framtiden inte är planerad. Det är för första gången i livet ingen som noggrant skrivit ett schema om var jag ska vara, vilken tid jag ska vara där och vad som kommer att pratas om vid det tillfället.

Många har bråttom att hitta ett jobb, har bråttom att bli vuxna. Grejen är att vuxen kan man vara hela resten av livet, det här är sista chansen att inte vara det. Fatta besvikelsen om man ruschar in i det också suger det röv, tystnaden som uppstår när man blivit vuxen och det är tråkigt som fan osv.

Visserligen går det inte att befinna sig i ett kroniskt Peter Pan-scenario heller, börja planka Vi i femman och köpa klippkort på Minilandet. Någon måtta får det vara, något mellanting måste hittas.

Jag vet inte riktigt var jag vill komma, tror jag bara vill förmedla en tanke om att man behöver inte ha så bråttom, behöver inte ha panik för sin icke-existerande pensionsfond. Vafan gör vad du vill, det här är troligtvis enda gången det går på riktigt.

Min kropp känner inte längre hunger.

Känslan substituerad.

Ersatt.

Utbytt mot något annat.

Under Peace & Love åt jag bara snabbmat i olika former. Kebabtallrik till frukost. Pommes med cheese och bea till middag. Pommes med cheese och bea till nattkäk. Sen började det om. Kebab, pizza, pommes och bea. 

När jag sedan kom hem, insåg att kylen var tom, insåg jag även att jag numerade hade körkort och relativt nära till McDonalds Drive thru. Under mina första 2,5 dagar med körkort hade jag varit i drive thrun inte mindre än 5 gånger. Var noggrann att byta kläder varje gång, ett patetiskt försök att minska den patetiska faktorn.

Min kropp känner inte längre hunger. Den känner snarare en dragning till platser. Nervsystemet har kodat om sig. Istället för att skicka signaler till hjärnan som ska berätta att jag behöver äta skickas signaler till hjärnan som tolkas som att jag har en extrem dragning till Ersboda och Mcdonalds drive thru. Mina ben rör sig av sig själva. Satan vad jag är sugen på att gå säger dom. Ifall jag inte får röra mig ditåt tappar jag energi, blir trött och grinig. En extrem konflikt uppstår mellan min nya form av hunger och mitt extremt bristande lokalsinne.

Hungerkänslan substituerad. Jag behöver hjälp, 

men först är jag sjukt sugen på att vandra mot ersboda. Börjar bli grinig.

När man var ca 134 cm lång var det bästa med att flyga från Umeå apelsinjuice. Gratis juice i lobbyn, det förekommer inte längre. Depression.