TOM CRUISER

Jag kämpar jämt och ständigt, men inte särskilt hårt, med att bibehålla kontakten med mitt yngre, sportiga, jag.

Jag försöker ge mig in i diskussioner om Premier League, men inser att rabbla Liverpools startelva från säsongen 99/00 är kunskap som kan klassas som överflödig. Michael Owen är tydligen inte så jävla bra längre.

Därför grät jag floder när jag idag äntligen tog tag i grejen att titta på dokumentären om Peter Forsbergs karriär, en karriär som till största del utspelade sig under den tid sport var mitt liv. Var tvungen att ta en rast på jobbet, gå in på toaletten, och återhämta mig under x antal minuter.

Jag antar att detta inlägg får bli någon slags halvslappt nyårslöfte, ett nyårslöfte som bygger på att då och då surfa in och läsa sportbladet, välja ett lag att heja på, sedan lära mig en aktuell startuppställning. Ska kunna mingla på valfri sportbar utan att göra bort mig innan 2012 nått sitt slut.

Har återigen hamnat där. 

Återigen kastat mig ut i kvicksanden som sakta, sakta och smärtsamt drar mig ned i fördärvet. 

Samma fördärv jag återvänt till, då och då, sedan jag gick i sjätte klass. 

Hur kunde jag vara så dum? 

Hur kunde jag tro att jag skulle kunna se blott ett avsnitt av O.C, utan att sedan slaviskt, villkorslöst hänsynslöst, vara tvungen att se resten? 

Jag är för svag för det här.